00:56, it's like I waited my whole life, for this one night
Måndag 4 augusti, och igår var nog den dödaste dagen i Östersund, som infaller varje sommar. Dagen efter yran.
För några veckor sen satt jag och funderade på om jag skulle skaffa mig en blogg, så folk här hemma kunde "följa mig" när jag flyttat till Umeå och grejer. Och jag tänkte att jag ska skapa den måndagen efter yran, för att det at that time kändes så långt bort. Men nu sitter jag här. TYran är över, och jag är.. skadad.
Var alltså aldrig iväg på yran. Blev skadad i onsdags på träningen så det blev aldrig aktuellt. Cuttade mot korgen och fick bollen, upp mot korgen för att lägga i den och nu såhär efteråt minns jag faktiskt inte om den satt. När jag landade så landade jag på Mias fot, och mitt högra knä fortsatte att vrida sig istället för att ta stopp som det brukar när man landar. Minns att jag bara flög ner på backen och skrek så mycket jag hade lungkapacitet till och jag vet inte om jag någonsin känt på sådan smärta. Fy fan alltså.
Jesper lindade hårt så in i helvete och jag fortsatte skrika, laget stog runtom och sen kom ambulansen. Två ganska virriga män hämtade mig, och eftersom smärtan aldrig ville ge med sig skickade dom en hel den morfin in genom armen på mig. Trodde jag skulle ramla av båren när dom bar mig till själva ambulansen också, för det hade bara fattats.
Väl på sjukhuset fortsatte sig knät göra mig påmind om att jag levde genom att leverera ofattbart mycket smärta, vilket också ledde till att morfinet fortsatte flöda. Och x antal timmar senare, när jag fått mig ett bar rediga kryckor, en strump-liknande linda runt knät och skickades iväg kände jag mig som jag kan tänka mig det skulle kännas att vara hög, sjukt full och omänskligt trött och allt på samma gång. Inte en härlig känsla.
Mia och Tom hämtade mig, och sen var det över.
Har spenderat alla dagar sen dess på ett par kryckor. Ska testa utan imorgon. Men nu har jag även skrivit mer än jag egentligen orkar. Och ska nu sova.
Bara 16 dagar kvar nu... på 17e dagen flyttar jag.
