om min comeback från knäskada till basketplanen

Förlåt min lack of uppdatering, men skulle jag uppdatera varje dag skulle det se ut såhär varje gång:
"Idag har jag sovit, sen vaknade jag och såg någon film eller löste lite sudoku. Sen kanske jag åt något, och om det var någon träning åkte jag kanske och tittade på den. Sen kom jag isf hem igen, eller varit hemma hela tiden, och sen blev det kväll och jag kollade facebook sen la jag mig i sängen och lyssnade på musik och löste sudoku eller såg en film."
Skulle det vara roligt att läsa? Nja, kanske ganska säker att det räckte att plåga sig igenom det bara den där gången va. Nej, men jag skriver när jag skriver iaf.

Idag var jag hos sjukgymnasten för andra gången, idag är det även 2 veckor sen operationen. Känns som GUD så mycket längre. Hur som helst, idag ställde vi alltså om skyddet till 60 grader istället för 30! Spännande va. Faktiskt det mest spännande som hänt på ett tag.... nej, nu börjar jag låta bitter.

Jag börjar faktiskt må bra. Inuti, inte knät. Det tänker jag ignorera ett tag. Även fast man har sina ups and downs, men det har alla, så börjar jag må bra. Börjar hitta tillbaka till hon jag var rent humörsmässigt för några (läs många) år sen. Börjar känna mig glad av att bara vara, av mig själv. Jag tror det är viktigt.

Men en sak är säker. Jag saknar basket så jag skulle kunna gråta varje dag. Men inte skulle något bli bättre för det.



Skärpan får 5p, och bilden är från januari 2007. Om man visste då vad man vet nu.

Tänkte ta mig för att uppdatera lite när jag ändå inte kan sova.





Jag tål ju inte vår katt Tiger som de flesta av er säkert vet, så direkt när jag kommer hem från Umeå blir jag alltid dålig på en gång, och eftersom vi inte ville riskera att min operation i tisdags skulle ställas in så bestämde vi att jag skulle sova hos moster söndag och måndag. Sagt och gjort, flyttade ner en väska och mig själv dit på söndagen och sov där.

Men när jag vaknade på måndagmorgonen vid 08:30 kunde jag ändå inte andas, och jag hade slut på astmaspray och skulle köpa ny under dagen. Tänkte att det gjorde väl ingenting att den var slut när jag ändå inte var hemma. Men det var dumt tänkande.
Jag duschade, kunde fortfarande inte andas efteråt. Tänkte att det skulle gått över efteråt men ingenting tycktes hjälpa, så jag ringde mamma och hon tyckte jag skulle gå ner på akuten. Sagt och gjort, ner på akuten och Stefan åkte från jobbet en sväng för att följa med mig. Fick hjälp direkt, men var tvungen att sitta och vänta ganska så länge innan jag fick andas in något. När jag väl fick göra det, tog även en sköterska blodprov. Och låt mig bara säga - VILKEN ROOKIE. Måste varit hennes första dag, eller så är hon bara sämst i världen på det här, för jag har aldrig blött så mycket av något så simpelt som ett blodprov förut. Och tro mig, jag har gjort ett par i mina dagar med struma och allt. Hon försökte i alla fall göra så att jag inte såg att jag halv förblödde, men det gick över tillslut, när hon täppte igen mig med nån kanal.

Sen fick jag dricka några tabletter som löstes upp i vatten, och sen andas in lite mer, sen rullades jag in i ett rum där jag fick vänta ett tag. Lite efter 11 kom Mia och höll mig sällskap, vilket var trevligt för oerhört segt att bara sitta där själv.
Läkaren som jag hade berättade att hon hade ringt min narkosläkare jag skulle ha under operationen kommande dag, och han hade sagt att vi får se hur jag mår på morgonen därefter och sen avgöra om det blir operation eller inte. Underbart tänkte jag..... ska det bli uppskjutet nu också, precis vad jag behöver. Men jaja, bara vänta och se.





ÄNTLIGEN var dagen här nu då. Jag hade ställt mobilen på 05:30 för att jag skulle hinna upp och dricka något som frukost innan den blev 05:45, och därmed 2h innan operation. För 6h innan var jag tvungen att vara fastande från mat, sen 2h innan skulle jag vara helt fastande. Så moster var snäll och gjorde mig lite te.
Sen duschade jag och tvättade håret och knät, med desinfektionsmedlet som man ska använda både kvällen innan och samma morgon. Annars ställs operationen in av riskskäl! Så det är ganska viktigt, fast jag tycker det känns onödigt att tvätta håret när man ska operera knät. Känns som det är en liten bit där emellan.. ja ja.

Mötte mamma utanför Medicin Direkt 07:30, och det tog en stund innan vi fick komma in, men väl inne gick det ganska fort. Fick byta om till en snygg sjukhusdräkt ni vet, fast det var inte som på film så att det var öppet bak, utan det var knappar fram. Jag fick bara ha på mig trosor och inga smycken, smink eller någonting. När jag bytt om sa jag hej då till mamma som följt med mig dit, för då skulle hon på jobbet.

Jag lägga mig på en bår och han frågade vilket knä det var, och ritade sen en pil på mitt lår som pekade ner mot det rätta knät. (ja det var ju tydligen tur så han inte tog fel...) Sen ryckte han i det, slet och böjde och sen fick jag skutta in i operationssalen och upp på nästa bår. Väl där frågade dom mig lite basicfrågor, och sen stack dom mig med en nål i handleden för att ge mig något slags morfin. Min narkosläkare, som visade sig vara Sofia Nilssons pappa (gammal klasskompis), sa att nu skulle jag bli lite snurrig. Och som jag och storasyster Emma snackade om innan så försöker man alltid (när man nu blir sövd, kanske inte så många ggr men) hålla sig vaken, så varför skulle jag inte försöka nu? Men det sista jag minns var bara att det blev konstigt i ögonen, nästan som att jag blev trött i dom för att det blev mörkt och det började liksom vattnas och svida lite i dom.


Sen vaknade jag.


Och det gjorde ont. Så jävla ont vill jag lova. Tänker inte sticka under stolen med att jag grät när jag vaknade, för det gjorde verkligen så himla ont. Och jag tror jag låg där i ungefär en timme, om inte mer och bara grät medan dom lassade i mig morfin, för det ville aldrig hjälpa.
Precis som under olyckskvällen om ni minns det, då ville inte heller morfinet hjälpa, och det berättade jag för dom. Men sen, efter MÅNGA injektioner och men så började det verka, och då vill jag lova att då blev jag TRÖTT. Oj oj vad svårt det blev att hålla ögonen öppna. Så då, efter att jag pressat ur mig ett "gick allt bra?" och fått svaret "ja", släppte jag kontrollen och somnade.

Under tiden jag sov kommer jag ihåg mig själv säga helt osammanhängande saker till läkarna som kom och tittade till mig, och ibland till mig själv. En av läkarna frågade mig "Vad sa du?" och jag minns att jag sa "förlåt jag vet inte vad jag säger", för jag hörde ju vad jag sa men förstod inte ett ord. Antar att "det var drogerna som pratade" haha.

Elin kom även förbi en sväng då jag var som mest borta, minns inte så mycket utav det, men jag vet att hon var där och hon gav mig lite vatten. Och sjukgymnasten jag ska ha medan jag är kvar här i Östersund pratade även med mig när jag var som mest borta. Jag höll på somna flera gånger medan vi pratade och medan han visade övningar, så han fick väcka mig lite titt som tätt, men det var han van med. Han satt på mig ett skydd som täcker ungefär hela benet, som jag nu ska ha i 6 veckor. Han var i alla fall väldigt trevlig, och jag ska dit på tisdag 16:40 för min första träff.


Vet inte riktigt vad klockan var när jag väl började vakna, men jag tror det var strax efter 4, och mamma hade bestämt med Håkan att han skulle skjutsa hem mig. Men mina försök att ta mig upp ur sängen var inte lyckade alls, utan jag blev bara helt vit i ansiktet och höll på att spy hela tiden så jag hade en påse vid mig. Håkan var till slut tvungen att åka så jag sa åt mamma att ringa Stefan istället, så han kom.
Det tog fortfarande sin lilla tid för mig att göra mig klar och kunna åka iväg, och jag var helt drogad, hög, borta och illamående att jag vet inte vad. Ungefär samma känsla som på olyckskvällen, ni vet när Mia och Tom skulle hämta mig. Huvva. Och mina ögon ramlade omkring som att jag inte kunde fästa blicken någonstans. Lovar Mia hade skrattat lika mycket den här gången.


När jag väl hade på mig kläder, kryckor, skor och var beredd så fick dom gå efter mig med en stol för att jag inte skulle ramla ihop. Vilket jag höll på göra ett antal gånger, så jag var tvungen att sätta mig ner och vila. Men jag ville hem, för dom gav mig ett alternativ att jag kunde få gå tillbaka och få dropp, men jag orkade inte vara kvar utan ville bara hem och lägga mig i min säng.


Efter många om och men så satt jag tllslut i Stefans pappas bil i baksätet med mitt nyopererade ben tvärs över hela sätet. Går ju inte att böja, skyddet är inställt på 30 grader nu första två veckorna, sen ändrar man eftersom.

Väl hemma kraschade jag i sängen.





En liten sammanfattning på vad dom gjort i mitt knä nu då.

Ja, det var lite värre än dom först trodde i alla fall. Mina menisker var helt trasiga, så dom har sytt ihop dom på tre olika ställen. Och det är därför jag måste ha det här skyddet i sex veckor, så att jag inte ska gå och slå sönder stygnen. Sen har dom tagit en sena från min bakre lårmuskel och satt in som ett nytt korsband. Ibland kan dom behöva ta två senor, beroende på storleken, men dom hade tagit en stor och stark sena så det räckte med en.

Och nu börjar rehaben som kommer ta ungefär 6-8 månader. Men en dag i taget och små små steg i rätt riktning så kommer det här bli alldeles utomordentligt. Jag tänker inte låta det gå till spillo, och jag tänker välja att se det mer som en möjlighet än som ett bakslag.

Tack ni som stöttar mig igenom det här!!

Hanna.

Jaha, då har jag fått besked. I tisdagsmorse cyklade jag i godan ro till sjukgymnasten i tro att jag bara skulle få lite nya övningar. När jag just kommit in genom dörren börjar hon fråga lite hur det är osv, och hon säger "jag antar att du redan vet vad röntgen visade" och jag säger bara "nej...?" och hon säger det som att det var vädret hon pratade om;

"Ja, främre korsbandet är helt eller delvis av, men dom tror helt. Och du har sprickor i båda meniskerna. Men om vi tittar på lite övningar.."

Jaha.. Jag fick inte ens smälta det och jag fattade ingenting, och nu har det sakta men säkert sjunkit in, men jag ska vara ärlig och säga att det känns fortfarande helt jäkla overkligt. Korsbandet. Jag. Det ska ju inte hända mig? Sånt händer aldrig en själv, bara andra. Vad hände med det..

Jaha. Har i alla fall lämnat beskedet till Umeå, och min flytt blir fortfarande av och kontraktet är fortfarande detsamma. Jag åker på tisdag- eller onsdagmorgon med buss, och that is it. Jag blir Umeåbo, lämnar Östersund. Fast vi kommer i och för sig tillbaka redan på fredag för KFUM RM som ska vara här i helgen :) Men sen, när jag åker tillbaka med "mitt lag", spännande att kunna säga så, så är det hejdå fram till Jul. SORGLIGT men samtidigt jättekul, och det känns konstigt när jag tänker på det. Men det blir bra.

Ska på undersökning på MedicinDirekt 14 september, hos en knäspecialist som är jättebra på korsband. Då ska det beslutas om det blir operation, eller vad som händer härnäst.

Fick världens finaste tavla av Ck, Anna och Mia när dom bjöd mig på kinarestaurang i tisdags, och sen myste vi hemma hos mia. Dom hade skrivit ut bilder på alla saker vi gjort och gjort världens finaste kollage av det! Ska ta med den tavlan upp och ha den mitt på väggen vid sängen. Love it.

Imorgon ska jag börja packa, och inse att jag verkligen snart flyttar.
ÄNTLIGEN.

Och som mamma sa, jag kommer komma dit jag vill, det kommer bara ta lite längre tid. Jag måste tänka så, måste vara stark.

Det är så mycket som händer just nu att jag inte vet var jag ska börja. Jag kommer berätta mer när jag vet mer imorgon. Ska ringa och prata med medicindirekt som skulle ringt upp mig idag, efter jag pratat med dom en gång redan, och ortopeden innan dess som hänvisade mig till just medicindirekt. Men ja, jag berättar mer imorgon.
Just nu är jag bara nervös inför mitt samtal med Umeå imorgon. Vad kommer dom säga, kommer dom vilja bryta mitt kontrakt eller kommer saker flyta på som att jag nästan inte var skadad? Att jag fortfarande flyttar dit, och isåfall har jag planerat att åka med bussen 8.15 på söndag. Hur det känns? Ingen jävla aning för att vara helt ärlig men jag ska göra det ändå. Kasta mig ut. För jag vill bort härifrån, iväg, skaffa mig något nytt, leva ett äventyr, bara bli någon ett tag. Men först och främst var det för att spela basket, men det verkar bara få vänta ett litet tag först.

Godnatt, jag är vaken alldeles för länge jämt.