Tänk om..
Ingen som läser längre, men vad gör det, min bloggadress ljuger ju lite nu för tiden. Jag är ju inte i Umeå. Jag är tillbaka i Östersund, tillbaka där allt började och där jag alltid varit. Tillbaks på ruta ett..
Senaste dagarna har något verkligen slagit ner mig i skorna, något som jag vet är så himla onödigt, och något jag bara orsakar mig själv. Men jag har tänkt "tänk om".
Tänk om jag aldrig hade slitit av korsbandet den där onsdagsträningen i campushallen, om jag aldrig cuttat mot korgen och fått bollen och sen landat på Mias fot, eller om hon aldrig kommit in sent på hjälpdefence. Tänk om jag aldrig hade sovit 2h innan träningen och vaknat av att coach ringde 5 i 7 och frågade var jag var. Tänk om jag aldrig hade varit på stråket kvällen innan och fått tillräckligt med sömn på natten.
Om jag varit i Umeå nu, och inte hemma här. Varit i Umeå, spelat basket och bara börjat leva mitt liv. Någon annanstans är här. Men nu är jag tillbaka, och jag ska inte ljuga och säga att det inte känns som ett slags tillbakasteg. Ett litet misslyckande. Visst, nu är jag tillbaka för att jag har opererats, men ändå, jag är tillbaks här, i Östersund. Där jag alltid varit.
Det slår ner mig i skorna, det gör det. Men sen kan jag inte heller bara gå ner mig själv och tänka såhär, för vad är det till för nytta? Jag slet av korsbandet i campushallen, jag cuttade mot korgen och landade på Mias fot som kom sent in i hjälpdefence. Jag sov två timmar innan för att jag hade fått för lite sömn på natten, för jag var ut på stråket och hade en trevlig kväll med mina vänner.
Jag får göra det bästa utav situationen.
Men ibland, ja ibland, då är jag nere i skorna.
Senaste dagarna har något verkligen slagit ner mig i skorna, något som jag vet är så himla onödigt, och något jag bara orsakar mig själv. Men jag har tänkt "tänk om".
Tänk om jag aldrig hade slitit av korsbandet den där onsdagsträningen i campushallen, om jag aldrig cuttat mot korgen och fått bollen och sen landat på Mias fot, eller om hon aldrig kommit in sent på hjälpdefence. Tänk om jag aldrig hade sovit 2h innan träningen och vaknat av att coach ringde 5 i 7 och frågade var jag var. Tänk om jag aldrig hade varit på stråket kvällen innan och fått tillräckligt med sömn på natten.
Om jag varit i Umeå nu, och inte hemma här. Varit i Umeå, spelat basket och bara börjat leva mitt liv. Någon annanstans är här. Men nu är jag tillbaka, och jag ska inte ljuga och säga att det inte känns som ett slags tillbakasteg. Ett litet misslyckande. Visst, nu är jag tillbaka för att jag har opererats, men ändå, jag är tillbaks här, i Östersund. Där jag alltid varit.
Det slår ner mig i skorna, det gör det. Men sen kan jag inte heller bara gå ner mig själv och tänka såhär, för vad är det till för nytta? Jag slet av korsbandet i campushallen, jag cuttade mot korgen och landade på Mias fot som kom sent in i hjälpdefence. Jag sov två timmar innan för att jag hade fått för lite sömn på natten, för jag var ut på stråket och hade en trevlig kväll med mina vänner.
Jag får göra det bästa utav situationen.
Men ibland, ja ibland, då är jag nere i skorna.
Kommentarer
Postat av: stina
jag läser hänny! o they say everythings happen for a reason, eller nått.. att tänka "om" tar verklgien bara onödigt med energi för dig. ta en dag i taget och stanna på kullen nu, jag älskar den glada hanna! (...den ledsna också iofs) take care.
Postat av: Eva
Men Hanna
Jag läser allt du skriver men har inte alltid nåt att kommentera. Jag förstår att det går upp och ner nu men du ska se att allt blir som du vill till sist. Du är väl inte den som ger upp i första taget. Jag tror på dig. Kram
Trackback
