om min comeback från knäskada till basketplanen

Tänkte ta mig för att uppdatera lite när jag ändå inte kan sova.





Jag tål ju inte vår katt Tiger som de flesta av er säkert vet, så direkt när jag kommer hem från Umeå blir jag alltid dålig på en gång, och eftersom vi inte ville riskera att min operation i tisdags skulle ställas in så bestämde vi att jag skulle sova hos moster söndag och måndag. Sagt och gjort, flyttade ner en väska och mig själv dit på söndagen och sov där.

Men när jag vaknade på måndagmorgonen vid 08:30 kunde jag ändå inte andas, och jag hade slut på astmaspray och skulle köpa ny under dagen. Tänkte att det gjorde väl ingenting att den var slut när jag ändå inte var hemma. Men det var dumt tänkande.
Jag duschade, kunde fortfarande inte andas efteråt. Tänkte att det skulle gått över efteråt men ingenting tycktes hjälpa, så jag ringde mamma och hon tyckte jag skulle gå ner på akuten. Sagt och gjort, ner på akuten och Stefan åkte från jobbet en sväng för att följa med mig. Fick hjälp direkt, men var tvungen att sitta och vänta ganska så länge innan jag fick andas in något. När jag väl fick göra det, tog även en sköterska blodprov. Och låt mig bara säga - VILKEN ROOKIE. Måste varit hennes första dag, eller så är hon bara sämst i världen på det här, för jag har aldrig blött så mycket av något så simpelt som ett blodprov förut. Och tro mig, jag har gjort ett par i mina dagar med struma och allt. Hon försökte i alla fall göra så att jag inte såg att jag halv förblödde, men det gick över tillslut, när hon täppte igen mig med nån kanal.

Sen fick jag dricka några tabletter som löstes upp i vatten, och sen andas in lite mer, sen rullades jag in i ett rum där jag fick vänta ett tag. Lite efter 11 kom Mia och höll mig sällskap, vilket var trevligt för oerhört segt att bara sitta där själv.
Läkaren som jag hade berättade att hon hade ringt min narkosläkare jag skulle ha under operationen kommande dag, och han hade sagt att vi får se hur jag mår på morgonen därefter och sen avgöra om det blir operation eller inte. Underbart tänkte jag..... ska det bli uppskjutet nu också, precis vad jag behöver. Men jaja, bara vänta och se.





ÄNTLIGEN var dagen här nu då. Jag hade ställt mobilen på 05:30 för att jag skulle hinna upp och dricka något som frukost innan den blev 05:45, och därmed 2h innan operation. För 6h innan var jag tvungen att vara fastande från mat, sen 2h innan skulle jag vara helt fastande. Så moster var snäll och gjorde mig lite te.
Sen duschade jag och tvättade håret och knät, med desinfektionsmedlet som man ska använda både kvällen innan och samma morgon. Annars ställs operationen in av riskskäl! Så det är ganska viktigt, fast jag tycker det känns onödigt att tvätta håret när man ska operera knät. Känns som det är en liten bit där emellan.. ja ja.

Mötte mamma utanför Medicin Direkt 07:30, och det tog en stund innan vi fick komma in, men väl inne gick det ganska fort. Fick byta om till en snygg sjukhusdräkt ni vet, fast det var inte som på film så att det var öppet bak, utan det var knappar fram. Jag fick bara ha på mig trosor och inga smycken, smink eller någonting. När jag bytt om sa jag hej då till mamma som följt med mig dit, för då skulle hon på jobbet.

Jag lägga mig på en bår och han frågade vilket knä det var, och ritade sen en pil på mitt lår som pekade ner mot det rätta knät. (ja det var ju tydligen tur så han inte tog fel...) Sen ryckte han i det, slet och böjde och sen fick jag skutta in i operationssalen och upp på nästa bår. Väl där frågade dom mig lite basicfrågor, och sen stack dom mig med en nål i handleden för att ge mig något slags morfin. Min narkosläkare, som visade sig vara Sofia Nilssons pappa (gammal klasskompis), sa att nu skulle jag bli lite snurrig. Och som jag och storasyster Emma snackade om innan så försöker man alltid (när man nu blir sövd, kanske inte så många ggr men) hålla sig vaken, så varför skulle jag inte försöka nu? Men det sista jag minns var bara att det blev konstigt i ögonen, nästan som att jag blev trött i dom för att det blev mörkt och det började liksom vattnas och svida lite i dom.


Sen vaknade jag.


Och det gjorde ont. Så jävla ont vill jag lova. Tänker inte sticka under stolen med att jag grät när jag vaknade, för det gjorde verkligen så himla ont. Och jag tror jag låg där i ungefär en timme, om inte mer och bara grät medan dom lassade i mig morfin, för det ville aldrig hjälpa.
Precis som under olyckskvällen om ni minns det, då ville inte heller morfinet hjälpa, och det berättade jag för dom. Men sen, efter MÅNGA injektioner och men så började det verka, och då vill jag lova att då blev jag TRÖTT. Oj oj vad svårt det blev att hålla ögonen öppna. Så då, efter att jag pressat ur mig ett "gick allt bra?" och fått svaret "ja", släppte jag kontrollen och somnade.

Under tiden jag sov kommer jag ihåg mig själv säga helt osammanhängande saker till läkarna som kom och tittade till mig, och ibland till mig själv. En av läkarna frågade mig "Vad sa du?" och jag minns att jag sa "förlåt jag vet inte vad jag säger", för jag hörde ju vad jag sa men förstod inte ett ord. Antar att "det var drogerna som pratade" haha.

Elin kom även förbi en sväng då jag var som mest borta, minns inte så mycket utav det, men jag vet att hon var där och hon gav mig lite vatten. Och sjukgymnasten jag ska ha medan jag är kvar här i Östersund pratade även med mig när jag var som mest borta. Jag höll på somna flera gånger medan vi pratade och medan han visade övningar, så han fick väcka mig lite titt som tätt, men det var han van med. Han satt på mig ett skydd som täcker ungefär hela benet, som jag nu ska ha i 6 veckor. Han var i alla fall väldigt trevlig, och jag ska dit på tisdag 16:40 för min första träff.


Vet inte riktigt vad klockan var när jag väl började vakna, men jag tror det var strax efter 4, och mamma hade bestämt med Håkan att han skulle skjutsa hem mig. Men mina försök att ta mig upp ur sängen var inte lyckade alls, utan jag blev bara helt vit i ansiktet och höll på att spy hela tiden så jag hade en påse vid mig. Håkan var till slut tvungen att åka så jag sa åt mamma att ringa Stefan istället, så han kom.
Det tog fortfarande sin lilla tid för mig att göra mig klar och kunna åka iväg, och jag var helt drogad, hög, borta och illamående att jag vet inte vad. Ungefär samma känsla som på olyckskvällen, ni vet när Mia och Tom skulle hämta mig. Huvva. Och mina ögon ramlade omkring som att jag inte kunde fästa blicken någonstans. Lovar Mia hade skrattat lika mycket den här gången.


När jag väl hade på mig kläder, kryckor, skor och var beredd så fick dom gå efter mig med en stol för att jag inte skulle ramla ihop. Vilket jag höll på göra ett antal gånger, så jag var tvungen att sätta mig ner och vila. Men jag ville hem, för dom gav mig ett alternativ att jag kunde få gå tillbaka och få dropp, men jag orkade inte vara kvar utan ville bara hem och lägga mig i min säng.


Efter många om och men så satt jag tllslut i Stefans pappas bil i baksätet med mitt nyopererade ben tvärs över hela sätet. Går ju inte att böja, skyddet är inställt på 30 grader nu första två veckorna, sen ändrar man eftersom.

Väl hemma kraschade jag i sängen.





En liten sammanfattning på vad dom gjort i mitt knä nu då.

Ja, det var lite värre än dom först trodde i alla fall. Mina menisker var helt trasiga, så dom har sytt ihop dom på tre olika ställen. Och det är därför jag måste ha det här skyddet i sex veckor, så att jag inte ska gå och slå sönder stygnen. Sen har dom tagit en sena från min bakre lårmuskel och satt in som ett nytt korsband. Ibland kan dom behöva ta två senor, beroende på storleken, men dom hade tagit en stor och stark sena så det räckte med en.

Och nu börjar rehaben som kommer ta ungefär 6-8 månader. Men en dag i taget och små små steg i rätt riktning så kommer det här bli alldeles utomordentligt. Jag tänker inte låta det gå till spillo, och jag tänker välja att se det mer som en möjlighet än som ett bakslag.

Tack ni som stöttar mig igenom det här!!

Hanna.