om min comeback från knäskada till basketplanen

Förlåt att jag inte uppdaterar, men ja, ni få som läser kanske redan träffar mig om dagarna, vad vet jag - jag vet fortfarande inte vilka ni är. Typ. Men men, knät går väl sakta men säkert framåt i form av att smärtan minskar. Nu måste jag bara ta smärtstillande när jag vaknar och när jag ska lägga mig. Det är ju positivt. Men det värker liksom inuti knät, och det är irriterande, störigt ont. Inte liksom skriksmärta som är direkt ilande, utan den bara ligger där och bara finns. Ni vet, bara gnager. Sånt stör mig. Hellre skarp smärta en stund som sen går över.

Vad jag gör om dagarna, mest bara ligger hemma och försöker få dessa 6 veckor med det här skyddet att gå fort. Fast jag har upptäckt att tiden går mycket fortare när jag gör något annat. Har varit på någon träning här och där med mitt gamla lag, var kul att se alla, men inte riktigt som att det var så längesen jag såg alla.
Var med på träningen söndagen innan operationen, och det roliga är att jag kunde vara med på typ halva träningen! Jag behövde det. Det var visserligen bara skott, dribbla och skjuta och slasha bollen - dra ett studs mot korgen - skjuta, såna saker ungefär. Men jag behövde det. Jag saknar det.

Just nu saknar jag att bara kunna ta en promenad utan att bli andfådd och svettig efter de första 15 metrarna. Eller att jag behöver skjuts överallt jag ska, annars måste jag stanna hemma. Jag känner mig liksom lite fängslad av skyddet, men jag antar att jag blir friare snart ju mer tiden går.

Jag som inte tänkt skriva nästan nånting alls, nu blev det världens kapitel i en roman här.
Hoppas ni fortfarande läser, jag vet annars inte varför jag fortfarande skriver.

Hej.