00:57, återbesök på ortoped
Smärtsam dag. Återbesök på ortopeden imorse vid 9.30. Ullis och Tove följde med mig, tacksam för det. Läkaren, som var en mörkhårig man med mörka ögon, vred knät, slet, ryckte och drog i det. Allt för att närmare förstå vad det ska hålla på att bråka med mig om, istället för att bara vara helt.
Efter ungefär en kvarts undersökning sa han att jag kommer kallas till en magnetröntgen om 1-2 veckor. Och först då kan vi fastställa helt hundra procent vad det är. Det enda som rann genom mitt huvud var; "ytterligare 2 veckors väntan och fundering...". Men det var inte över där. Han sa att han misstänker korsbandsskada.
Bom. Bom. --- Bom.
Hjärtat hoppade över ett slag och jag svär på att allt syre sögs ur rummet en stund. Mer hann jag inte uppfatta innan jag bombade läkarens högra hand med frågor. Detta en blond, blåögd kvinna som även träffade mig under olyckskvällen. Hej igen. Jag frågade om det verkligen kan vara korsband när jag ändå kan gå så pass bra som jag kan, och hon förklarade för mig att det kan det absolut vara. Det är olika från person till person, men det kan även vara så att det är delvis av. Eller att det är något av hundra andra saker som kan gå fel i knät. Men mest troligt korsbandet.
Bom.
Var även hos sjukgymnast vid 14.30, men dit tog jag mig själv. Hon, en kvinna med långt brunt hår och matchande yttertröja och t-shirt, rättade min gång. Hon tyckte jag gick illa, och berättade hur jag ska gå både med och utan kryckor. Och det känns bra, kan nästan räta ut benet helt när jag går nu, även om jag måste vara riktigt försiktig.
Jag fick övningar jag ska göra 3-5ggr per dag och även instruktioner att isa det både före och efter om jag har möjlighet.
Och när jag förklarade för henne hur det känns nu om dagarna, och hur jag gjorde illa mig, så sa hon ändå att det lät positivt. Och att om jag har tur kan det bara vara en vrickning av korsbandet. Att om jag tränar upp knät, och bara får ner svullnaden kan jag nog snart göra mycket mer. Böja det mer, sträka ut det rätare.
Bom bom bom. Hjärtslagen började komma tillbaka i mer normal takt nu.
Så håll gärna alla tummar ni har för att det inte ska vara korsbandet. För även om jag tror jag kanske har insett litegrann hur ledsen jag kommer vara om det är det defenitiva svaret, så vet jag nog inte ens lite vad för känsla i magen och hur många tårar som väntar om det är som dom befarar.
Tack.
14:03, we build then we break
Hemma från jobbet idag med. Hade stora förhoppningar angående knät igårkväll, då jag kunde gå nästan normalt utan kryckor när jag försökte, och eftersom jag bara tagit mina piller en gång. Men imorse vek jag knät i sömnen och vaknade då av att jag skrek. (Låter mer dramatiskt än det var...) Så det blev att kasta sig över pillerburken och ta ordinerad dos, och sen har jag klamrat mig fast vid i alla fall 1 krycka.
Torbjörn från Umeå ringde mig för cirka en timme sen för att kolla hur det var med mig, jag sa som det var, att jag är ganska positiv. För det känns faktiskt bättre för var dag som går. Så med lite tur har jag inte slitit av något korsband, inte gjort något mer allvarligt än det mest lindriga. Vad nu det är..., hur som helst ser jag allt förutom avslitet korsband som något bra, för då kommer jag iväg hur som helst. Och jag kan alltid rehaba i Umeå.
Thats all for now.
15,5 days to go
00:56, it's like I waited my whole life, for this one night
Måndag 4 augusti, och igår var nog den dödaste dagen i Östersund, som infaller varje sommar. Dagen efter yran.
För några veckor sen satt jag och funderade på om jag skulle skaffa mig en blogg, så folk här hemma kunde "följa mig" när jag flyttat till Umeå och grejer. Och jag tänkte att jag ska skapa den måndagen efter yran, för att det at that time kändes så långt bort. Men nu sitter jag här. TYran är över, och jag är.. skadad.
Var alltså aldrig iväg på yran. Blev skadad i onsdags på träningen så det blev aldrig aktuellt. Cuttade mot korgen och fick bollen, upp mot korgen för att lägga i den och nu såhär efteråt minns jag faktiskt inte om den satt. När jag landade så landade jag på Mias fot, och mitt högra knä fortsatte att vrida sig istället för att ta stopp som det brukar när man landar. Minns att jag bara flög ner på backen och skrek så mycket jag hade lungkapacitet till och jag vet inte om jag någonsin känt på sådan smärta. Fy fan alltså.
Jesper lindade hårt så in i helvete och jag fortsatte skrika, laget stog runtom och sen kom ambulansen. Två ganska virriga män hämtade mig, och eftersom smärtan aldrig ville ge med sig skickade dom en hel den morfin in genom armen på mig. Trodde jag skulle ramla av båren när dom bar mig till själva ambulansen också, för det hade bara fattats.
Väl på sjukhuset fortsatte sig knät göra mig påmind om att jag levde genom att leverera ofattbart mycket smärta, vilket också ledde till att morfinet fortsatte flöda. Och x antal timmar senare, när jag fått mig ett bar rediga kryckor, en strump-liknande linda runt knät och skickades iväg kände jag mig som jag kan tänka mig det skulle kännas att vara hög, sjukt full och omänskligt trött och allt på samma gång. Inte en härlig känsla.
Mia och Tom hämtade mig, och sen var det över.
Har spenderat alla dagar sen dess på ett par kryckor. Ska testa utan imorgon. Men nu har jag även skrivit mer än jag egentligen orkar. Och ska nu sova.
Bara 16 dagar kvar nu... på 17e dagen flyttar jag.
