om min comeback från knäskada till basketplanen

En bild på hur man opererar och fixar en korsbandsskada.


Jag ska inte berätta för er att knän suger, för det vet ni redan. Men visste ni att vi har inga knäskålar förrän 6 veckor efter man föds? Dom är inte färdigutvecklade när vi kommer till världen så därför tar de lite extra tid på sig. Nasty.
Nu när ni vet det tänker jag fortfarande inte berätta för er att knän suger, för det vet ni. Men igår fick jag ett sms om att min lillasyster var på akuten, hon hade gjort illa knät på match. Hjärtstopp. Jag försökte ringa direkt, både till henne och till Katarina, men inget svar. Jag fick höra av hennes coach att knät hade knakat och åkt in mot andra benet, och att knäskålen hade blivit blå direkt. Inge vidare med andra ord.
Sen fick jag höra att läkaren sagt att det bara var en sträckning, och att inte belasta knät något alls på några dagar så ska det vara lugnt sen. Men jag säger bara det - läkare har haft fel förut, med Emma tillexempel. Där sa dom också att det bara var en sträckning och att hoppa på kryckor i en vecka skulle räcka. Sen visade det sig att korsbandet var av. Så jag litar inte helt på läkare, så det är bara att hoppas det är bra snart.

Men klart det inte skulle sluta där. En kvart senare får jag veta att Camilla, som jag spelade med i damlaget i Jämtland, slitit av sitt korsband när hennes Sallén spelade mot Eos i helgen. Alltså hur många har inte slitit av sitt nu i min vännerkrets? För många, och jag tänker på er! Och vid det här laget behöver jag fortfarande inte berätta för er att knän suger va?