Ingen rubrik idag
with another shooter hanna. Hope you're well."
- Min coach förra söndagen, efter andra bortamatchen den helgen. Förlorade båda.
Jag bara sken upp för det var så oväntat och kändes så stort. För er, utanför mig själv, kanske det inte lät så mycket att hänga i julgranen, men jag tycker det visar tecken på att han tänker på mig. Hur det vore om jag faktiskt var en del av laget, och att han har tro i mig, hopp. Jag blev i alla fall glad.
Man uppskattar de små sakerna när man inte kan få de stora.
Skadad men fortsätter framåt, Hanna.
You may say that I'm a dreamer, but I'm not the only one
Jag tycker det är fantastiskt av dessa människor att klara en sån här förvandling, vilken viljestyrke och beslutsamhet man ska ha. Jag blir inspirerad och avundas dem för att verkligen se till att dom klarar det. Men å andra sidan tänker ju jag också det. Kanske inte just en sån här förvandling haha, men det ska ju åt det hållet i alla fal och inte åt andra ;)
Idag for mamma till Luleå, så jag är "ensam hemma" till måndagkväll vid 22. Känns inte lika spännande som det gjorde när man var yngre, för nu har jag ju redan bott ensam hela sommaren i lägenheten på stan, sen har jag flyttat till Umeå, så man vet liksom att man klarar sig själv :)
Är avundsjuk iaf, tror hon kommer få det jätteroligt och mysigt uppe hos Elin, och jag hade inte tvekat på att följt med. Plus att hon ska titta när Elin spelar på söndag!! Kul! Men så fort jag skaffat mig ett ordentligt jobb ska jag spara så jag kan åka upp och hälsa på henne som i fjol. Fast helst då inte i Januari som sist, för då var det som att gå till KINA från tågstationen! Trodde jag skulle lägga mig ner och dö på backen i snöstormen, var INTE nådigt. Kallt som fan och storm, perfekt va?
Sparar nog kanske till februari-mars (april-maj?... haha) den här gången..
Shit, kl är "bara" 11:46 och jag är redan uppe. Duktigt med tanke på att jag somnade svinsent inatt eftersom jag är sjuk. Kan aldrig sluta varken nysa eller behöva snyta mig. Det är äckligt.
Tänk om..
Senaste dagarna har något verkligen slagit ner mig i skorna, något som jag vet är så himla onödigt, och något jag bara orsakar mig själv. Men jag har tänkt "tänk om".
Tänk om jag aldrig hade slitit av korsbandet den där onsdagsträningen i campushallen, om jag aldrig cuttat mot korgen och fått bollen och sen landat på Mias fot, eller om hon aldrig kommit in sent på hjälpdefence. Tänk om jag aldrig hade sovit 2h innan träningen och vaknat av att coach ringde 5 i 7 och frågade var jag var. Tänk om jag aldrig hade varit på stråket kvällen innan och fått tillräckligt med sömn på natten.
Om jag varit i Umeå nu, och inte hemma här. Varit i Umeå, spelat basket och bara börjat leva mitt liv. Någon annanstans är här. Men nu är jag tillbaka, och jag ska inte ljuga och säga att det inte känns som ett slags tillbakasteg. Ett litet misslyckande. Visst, nu är jag tillbaka för att jag har opererats, men ändå, jag är tillbaks här, i Östersund. Där jag alltid varit.
Det slår ner mig i skorna, det gör det. Men sen kan jag inte heller bara gå ner mig själv och tänka såhär, för vad är det till för nytta? Jag slet av korsbandet i campushallen, jag cuttade mot korgen och landade på Mias fot som kom sent in i hjälpdefence. Jag sov två timmar innan för att jag hade fått för lite sömn på natten, för jag var ut på stråket och hade en trevlig kväll med mina vänner.
Jag får göra det bästa utav situationen.
Men ibland, ja ibland, då är jag nere i skorna.
If you want to know about my future without being a part of it
Idag klev jag upp 8, för att ta bussen till kansliet och vara där till morgonfikat 09.45. Hjälpte till att ändra matchprogrammet till USM H15 som ska vara här i helgen, samt ordna lite i medlemsregistret. Halv 2 gick jag för att träffa Angelee, vi drack te på Pause och sen kryckade jag ner och mötte Frida och Ullis på gymmet. Jag och Ullis körde ett grymt armpass och det kändes verkligen bra. Vi avslutade med bål.
Kom hem och åt nyss kyckling, bulgur och grönsaker till middag.
Roligt; jag vägde mig på Golds och jag har redan gått ner det jag hade satt upp som mål till 1/1 2010. Jag är helt jätteglad! (johanna titta jag skriver "helt", och jag har fortsatt säga det sen jag lämnade dig haha) Så nu får jag ta ett nytt mål till dess, och bara fortsätta köra stenhårt! Jag är supermotiverad :)
Det här kommer gå hur bra som helst. I'm on my way.
Nu ska jag iväg och fira farmor som fyller 70 år idag. Grattis till henne!
113 dagar, men vem räknar?
27 dagar sen jag var i umeå.
23 dagar sen operationen.
xxx dagar kvar till planen.
Den enda som kan avgöra hur många träningar, dagar, veckor, månader det kommer ta tills jag är tillbaka på planen är jag själv. Och jag är så fruktansvärt fast besluten att komma tillbaka snart att jag går snart i taket. Min vilja till att spela och lägga ner all tid som krävs, och mycket mer, har aldrig varit så stor som den blev samma dag jag skadade mig. Aldrig har jag älskat basket lika mycket som jag gjort sen jag skadade mig 28 juli (fast det har jag nog bara att det känns mer nu). Aldrig har jag velat kunna kliva ut på planen och jobba arslet av mig som jag vill nu.
Lets get there. LETS FREAKIN GET THERE. Right, Bri?
Johanna Lundström
30 grader kan snabbt bli 60
Förlåt min lack of uppdatering, men skulle jag uppdatera varje dag skulle det se ut såhär varje gång:
"Idag har jag sovit, sen vaknade jag och såg någon film eller löste lite sudoku. Sen kanske jag åt något, och om det var någon träning åkte jag kanske och tittade på den. Sen kom jag isf hem igen, eller varit hemma hela tiden, och sen blev det kväll och jag kollade facebook sen la jag mig i sängen och lyssnade på musik och löste sudoku eller såg en film."
Skulle det vara roligt att läsa? Nja, kanske ganska säker att det räckte att plåga sig igenom det bara den där gången va. Nej, men jag skriver när jag skriver iaf.
Idag var jag hos sjukgymnasten för andra gången, idag är det även 2 veckor sen operationen. Känns som GUD så mycket längre. Hur som helst, idag ställde vi alltså om skyddet till 60 grader istället för 30! Spännande va. Faktiskt det mest spännande som hänt på ett tag.... nej, nu börjar jag låta bitter.
Jag börjar faktiskt må bra. Inuti, inte knät. Det tänker jag ignorera ett tag. Även fast man har sina ups and downs, men det har alla, så börjar jag må bra. Börjar hitta tillbaka till hon jag var rent humörsmässigt för några (läs många) år sen. Börjar känna mig glad av att bara vara, av mig själv. Jag tror det är viktigt.
Men en sak är säker. Jag saknar basket så jag skulle kunna gråta varje dag. Men inte skulle något bli bättre för det.
Skärpan får 5p, och bilden är från januari 2007. Om man visste då vad man vet nu.
Vinst mot NKPG!
När jag kom hem slog jag på livestatsen på basket.se och fick se mitt kära Umeå besegra Norrköping Dolphins med 74-72, efter haft en ledning hela matchen. Skönt att vi inte tappade det i slutet! Även fast jag måste erkänna och säga att det såg ut så vid några tillfällen.
Den nya amerikanskan som ersatt älskade Bri såg i alla fall ut att bli nyttig för oss den här säsongen. Med 26p och 7r gjorde hon ett ganska starkt intryck i sin första match med oss. Amy stog som vanligt för det tyngsta lasset poängvis med 28p och hela 23(!)r. Men även Johanna, Julia, Carro och Mila bidrog med poäng.
Lite roligt; vi vann över dom igår, och dom besegrade Luleå idag med 6p.
Samma visa varje dag och jag börjar tröttna på sången
Förlåt att jag inte uppdaterar, men ja, ni få som läser kanske redan träffar mig om dagarna, vad vet jag - jag vet fortfarande inte vilka ni är. Typ. Men men, knät går väl sakta men säkert framåt i form av att smärtan minskar. Nu måste jag bara ta smärtstillande när jag vaknar och när jag ska lägga mig. Det är ju positivt. Men det värker liksom inuti knät, och det är irriterande, störigt ont. Inte liksom skriksmärta som är direkt ilande, utan den bara ligger där och bara finns. Ni vet, bara gnager. Sånt stör mig. Hellre skarp smärta en stund som sen går över.
Vad jag gör om dagarna, mest bara ligger hemma och försöker få dessa 6 veckor med det här skyddet att gå fort. Fast jag har upptäckt att tiden går mycket fortare när jag gör något annat. Har varit på någon träning här och där med mitt gamla lag, var kul att se alla, men inte riktigt som att det var så längesen jag såg alla.
Var med på träningen söndagen innan operationen, och det roliga är att jag kunde vara med på typ halva träningen! Jag behövde det. Det var visserligen bara skott, dribbla och skjuta och slasha bollen - dra ett studs mot korgen - skjuta, såna saker ungefär. Men jag behövde det. Jag saknar det.
Just nu saknar jag att bara kunna ta en promenad utan att bli andfådd och svettig efter de första 15 metrarna. Eller att jag behöver skjuts överallt jag ska, annars måste jag stanna hemma. Jag känner mig liksom lite fängslad av skyddet, men jag antar att jag blir friare snart ju mer tiden går.
Jag som inte tänkt skriva nästan nånting alls, nu blev det världens kapitel i en roman här.
Hoppas ni fortfarande läser, jag vet annars inte varför jag fortfarande skriver.
Hej.
Andnöd och äntligen fick jag operera det förbannade knät
Tänkte ta mig för att uppdatera lite när jag ändå inte kan sova.
Jag tål ju inte vår katt Tiger som de flesta av er säkert vet, så direkt när jag kommer hem från Umeå blir jag alltid dålig på en gång, och eftersom vi inte ville riskera att min operation i tisdags skulle ställas in så bestämde vi att jag skulle sova hos moster söndag och måndag. Sagt och gjort, flyttade ner en väska och mig själv dit på söndagen och sov där.
Men när jag vaknade på måndagmorgonen vid 08:30 kunde jag ändå inte andas, och jag hade slut på astmaspray och skulle köpa ny under dagen. Tänkte att det gjorde väl ingenting att den var slut när jag ändå inte var hemma. Men det var dumt tänkande.
Jag duschade, kunde fortfarande inte andas efteråt. Tänkte att det skulle gått över efteråt men ingenting tycktes hjälpa, så jag ringde mamma och hon tyckte jag skulle gå ner på akuten. Sagt och gjort, ner på akuten och Stefan åkte från jobbet en sväng för att följa med mig. Fick hjälp direkt, men var tvungen att sitta och vänta ganska så länge innan jag fick andas in något. När jag väl fick göra det, tog även en sköterska blodprov. Och låt mig bara säga - VILKEN ROOKIE. Måste varit hennes första dag, eller så är hon bara sämst i världen på det här, för jag har aldrig blött så mycket av något så simpelt som ett blodprov förut. Och tro mig, jag har gjort ett par i mina dagar med struma och allt. Hon försökte i alla fall göra så att jag inte såg att jag halv förblödde, men det gick över tillslut, när hon täppte igen mig med nån kanal.
Sen fick jag dricka några tabletter som löstes upp i vatten, och sen andas in lite mer, sen rullades jag in i ett rum där jag fick vänta ett tag. Lite efter 11 kom Mia och höll mig sällskap, vilket var trevligt för oerhört segt att bara sitta där själv.
Läkaren som jag hade berättade att hon hade ringt min narkosläkare jag skulle ha under operationen kommande dag, och han hade sagt att vi får se hur jag mår på morgonen därefter och sen avgöra om det blir operation eller inte. Underbart tänkte jag..... ska det bli uppskjutet nu också, precis vad jag behöver. Men jaja, bara vänta och se.
ÄNTLIGEN var dagen här nu då. Jag hade ställt mobilen på 05:30 för att jag skulle hinna upp och dricka något som frukost innan den blev 05:45, och därmed 2h innan operation. För 6h innan var jag tvungen att vara fastande från mat, sen 2h innan skulle jag vara helt fastande. Så moster var snäll och gjorde mig lite te.
Sen duschade jag och tvättade håret och knät, med desinfektionsmedlet som man ska använda både kvällen innan och samma morgon. Annars ställs operationen in av riskskäl! Så det är ganska viktigt, fast jag tycker det känns onödigt att tvätta håret när man ska operera knät. Känns som det är en liten bit där emellan.. ja ja.
Mötte mamma utanför Medicin Direkt 07:30, och det tog en stund innan vi fick komma in, men väl inne gick det ganska fort. Fick byta om till en snygg sjukhusdräkt ni vet, fast det var inte som på film så att det var öppet bak, utan det var knappar fram. Jag fick bara ha på mig trosor och inga smycken, smink eller någonting. När jag bytt om sa jag hej då till mamma som följt med mig dit, för då skulle hon på jobbet.
Jag lägga mig på en bår och han frågade vilket knä det var, och ritade sen en pil på mitt lår som pekade ner mot det rätta knät. (ja det var ju tydligen tur så han inte tog fel...) Sen ryckte han i det, slet och böjde och sen fick jag skutta in i operationssalen och upp på nästa bår. Väl där frågade dom mig lite basicfrågor, och sen stack dom mig med en nål i handleden för att ge mig något slags morfin. Min narkosläkare, som visade sig vara Sofia Nilssons pappa (gammal klasskompis), sa att nu skulle jag bli lite snurrig. Och som jag och storasyster Emma snackade om innan så försöker man alltid (när man nu blir sövd, kanske inte så många ggr men) hålla sig vaken, så varför skulle jag inte försöka nu? Men det sista jag minns var bara att det blev konstigt i ögonen, nästan som att jag blev trött i dom för att det blev mörkt och det började liksom vattnas och svida lite i dom.
Sen vaknade jag.
Och det gjorde ont. Så jävla ont vill jag lova. Tänker inte sticka under stolen med att jag grät när jag vaknade, för det gjorde verkligen så himla ont. Och jag tror jag låg där i ungefär en timme, om inte mer och bara grät medan dom lassade i mig morfin, för det ville aldrig hjälpa.
Precis som under olyckskvällen om ni minns det, då ville inte heller morfinet hjälpa, och det berättade jag för dom. Men sen, efter MÅNGA injektioner och men så började det verka, och då vill jag lova att då blev jag TRÖTT. Oj oj vad svårt det blev att hålla ögonen öppna. Så då, efter att jag pressat ur mig ett "gick allt bra?" och fått svaret "ja", släppte jag kontrollen och somnade.
Under tiden jag sov kommer jag ihåg mig själv säga helt osammanhängande saker till läkarna som kom och tittade till mig, och ibland till mig själv. En av läkarna frågade mig "Vad sa du?" och jag minns att jag sa "förlåt jag vet inte vad jag säger", för jag hörde ju vad jag sa men förstod inte ett ord. Antar att "det var drogerna som pratade" haha.
Elin kom även förbi en sväng då jag var som mest borta, minns inte så mycket utav det, men jag vet att hon var där och hon gav mig lite vatten. Och sjukgymnasten jag ska ha medan jag är kvar här i Östersund pratade även med mig när jag var som mest borta. Jag höll på somna flera gånger medan vi pratade och medan han visade övningar, så han fick väcka mig lite titt som tätt, men det var han van med. Han satt på mig ett skydd som täcker ungefär hela benet, som jag nu ska ha i 6 veckor. Han var i alla fall väldigt trevlig, och jag ska dit på tisdag 16:40 för min första träff.
Vet inte riktigt vad klockan var när jag väl började vakna, men jag tror det var strax efter 4, och mamma hade bestämt med Håkan att han skulle skjutsa hem mig. Men mina försök att ta mig upp ur sängen var inte lyckade alls, utan jag blev bara helt vit i ansiktet och höll på att spy hela tiden så jag hade en påse vid mig. Håkan var till slut tvungen att åka så jag sa åt mamma att ringa Stefan istället, så han kom.
Det tog fortfarande sin lilla tid för mig att göra mig klar och kunna åka iväg, och jag var helt drogad, hög, borta och illamående att jag vet inte vad. Ungefär samma känsla som på olyckskvällen, ni vet när Mia och Tom skulle hämta mig. Huvva. Och mina ögon ramlade omkring som att jag inte kunde fästa blicken någonstans. Lovar Mia hade skrattat lika mycket den här gången.
När jag väl hade på mig kläder, kryckor, skor och var beredd så fick dom gå efter mig med en stol för att jag inte skulle ramla ihop. Vilket jag höll på göra ett antal gånger, så jag var tvungen att sätta mig ner och vila. Men jag ville hem, för dom gav mig ett alternativ att jag kunde få gå tillbaka och få dropp, men jag orkade inte vara kvar utan ville bara hem och lägga mig i min säng.
Efter många om och men så satt jag tllslut i Stefans pappas bil i baksätet med mitt nyopererade ben tvärs över hela sätet. Går ju inte att böja, skyddet är inställt på 30 grader nu första två veckorna, sen ändrar man eftersom.
Väl hemma kraschade jag i sängen.
En liten sammanfattning på vad dom gjort i mitt knä nu då.
Ja, det var lite värre än dom först trodde i alla fall. Mina menisker var helt trasiga, så dom har sytt ihop dom på tre olika ställen. Och det är därför jag måste ha det här skyddet i sex veckor, så att jag inte ska gå och slå sönder stygnen. Sen har dom tagit en sena från min bakre lårmuskel och satt in som ett nytt korsband. Ibland kan dom behöva ta två senor, beroende på storleken, men dom hade tagit en stor och stark sena så det räckte med en.
Och nu börjar rehaben som kommer ta ungefär 6-8 månader. Men en dag i taget och små små steg i rätt riktning så kommer det här bli alldeles utomordentligt. Jag tänker inte låta det gå till spillo, och jag tänker välja att se det mer som en möjlighet än som ett bakslag.
Tack ni som stöttar mig igenom det här!!
Hanna.
